onsdag 11 september 2013

Här ska inget hända mer

Han har kommit hit, nu, efter en lång tid. Han kan se tillbaka på den tiden, som ett krig, som en anspänning. Han har funnit ett slags lugn, vi kan kalla det ett lugn, bakom nervositeten; en punkt av obesvärat lugn. I ett grått hus av eternit. Hungern i medmänskornas ansikten vänder han bort sitt eget inför. Han kan inte mätta nån längre. Han går förbi dom stora känslorna, kärleken, passionen, det vita hatet. Han vänder sej in mot förnöjsamheten, känslan efter att, lutad mot en grindstolpe, ha tömt sina skor på grus. Han har en bit kvar tills han kan se på sej själv och säja: där går en verkligt fri man. Men nu vet han vart han ska och det är gott. Han går barfota till långt in i oktober. Han saknar inget och ingen. Om nån saknar honom vet han inte och han föredrar att inget veta. Den lilla resten av grymhet, som en flagad bit exklusiv choklad, vispad tjockgrädde mot underläppen i en skälvning, nästan erotisk. En kvinna på alla fyra framför honom, nej, inte längre. Han är på knä själv. Han ska leva så. När han går till sängs gör han det med några änglar från den stora svarta tystnaden, all oskuld han har kvar bortkastad på dom. Dom läser honom som en öppen bok.
En dag av bugningar framför honom. Som Pachomios, dom allmosor du ger ska du tacka för. I ett grått hus av eternit, en klangbild, ännu inte helt ren, han i fönstret, det är redan morron.

3 kommentarer:

  1. Jag saknar ord, så öppen, så sluten.

    SvaraRadera
  2. Du är otrolig. Det känns som en etyd, det känns som om du inte har en aning själv om vad som ska komma, det är starkt och luftigt och jag saknar egentligen ord, så många pärlor, många (jag) skulle vara supernöjda (nöjd) med bilden av förnöjsamhet.

    SvaraRadera