10.62

På bilderna från examen som hänger ovanför hans huvud är han inte helt olik Knellers porträtt av Newton. Det är nåt med håret och munnen, giporna som två skarpa snedstreck.
Håret är kortare, glesare nu. Men det flyter fortfarande runt hans ansikte, som dun, mjukt, lätt.

Gravitation är den av naturlagarna som bara attraherar. Smörgåsen med sovelsidan neråt, äpplet. I sat in a contemplative mood, sa Newton. Satt i tankar och hörde äpplet falla, enligt Stukeley, men jag tror inte på det. Stukeley, alltför insmickrande, en andra klassens arkeolog, förälskad i Newton, skulle jag tro. En stor man med en liten man i släptåg. Som det alltid har varit. Sherlock med Watson, Axl och Slash, Fredrik och Sven-Otto.

Han har varit vänlig och kalligraferat Newtons formulering av tyngdkraften på ett gräddigt papper. Det hade han inte behövt. Nu stryker han över G:et, gravitationens konstant, bläcket flyter ut en aning under tummen.
-Det är det elegantaste jag vet, säjer han till slut, jag famlar efter papperet men han är ovillig att ge det till mej, att massor påverkar varann med hjälp av sin storlek.
Jag sitter tyst.
Det är inte ofta man träffar en broder i anden. Ett ögonblick man inte får förstöra med ens en harkling. Inte förstöra med att tänka nåt om Einsteins mer korrekta och definitiva lag. Einstein är ädelgasen i dessa sammanhang, det är Newton som har lödigheten hos en sällsynt och därför dyrbar metall.

Vi finner varandras innersta och vi sitter trygga i det. Rent. Enkelt. Andra får söka gravitonen, får jaga partiklar mellan Geneves flygplats och Jurabergen.
Vi sitter här, mitt i centrum, sitter.
Underkastade gamla lagar.