321

Onsdagseftermiddagarna är våra. Jag har funnit mej i det. Av skäl jag inte riktigt kan reda ut. Rutten mellan Östra och Västra Kyrkogården, med ett kort stopp vid Tåns begravningsplats och Judiska kyrkogården vid Stampen, som ingen sköter längre, men som hon säjer är viktig för hennes fantasi.
Hon står och väntar vid Bellevue, dit hon tagit spårvagnen. Hon reser inte längre än så, trots att det skulle vara lättare för mej att plocka upp henne vid Redbergsplatsen. Men nej. Bellevue är gränsen.

Hon låtsas alltid bli förvånad när jag kommer. Varje gång har ett nytt namn lagts till listan. En gammal bekant, en före detta chef. Avlägsna själar. Vissa får en bukett, andra en enstaka gerbera, en lilja. Hon har en liten pension, men vill inte att jag ska bidra till blommorna. Däremot låter hon sej trugas till en våffla med italiensk chokladglass på Lejonet och Björnen, när vi hälsat på farbror Martin. Alla andra har historier, inte han, alltså är han av stor betydelse. Han får den vackraste liljan och vi tar alltid honom till sist. Hon vill gärna dröja kvar så att ingen stjäl blomman. Jag tror aldrig att det har hänt, men kommer på mej själv att ta vägen om kyrkogården på tisdagarna för att kontrollera att blomliket liger där det ska.

Jag var inte förtjust i henne när jag levde tillsammans med hennes son. Och hon gillade aldrig mej.
Vi är förenade i frånvaron efter honom.
Jag tycker synd om henne för hon är så ensam. Hon skulle beskriva mej på samma sätt.

Det är bara till havet, där vi spred askan efter honom vi åker var för sej.