Jag är ingen bra fotograf. Jag saknar den distans som är nödvändig. Att inte vända bort blicken, att inte låta den tåras av det alltför storslagna eller alltför smärtsamma. Kameran på bröstet är ett slags alibi. En förevändning för att åka hit vart tredje år, till järn, obsidian och basalt. Första gången följde jag nervöst dom asfalterade vägarna, nu väljer jag wapitihjortarnas urgamla leder. Deras stråk mellan det varma vattnet, källorna jag känner igen, Bikupan, Slottet, Solfjädern. Honorna som ärrade generaler, leder flocken, anar coyoterna innan vargarna själva vet att dom är på väg. Hanarna i ensamma räder. Kalvningar.
Jag är inte rädd här.
Överallt annars. Ja. Inte här. Jag hör trumpetsvanarna högt över Lower Yellowstone Falls, jag hör wapitibocken med sina kliande horn svara i samma tonart. Parkvakternas Ford Bronco nere på vägen. Mato Topas bortglömda steg i gräset.
Jag ska gå till flodkröken imorron bitti och dricka tillsammans med gaffelantiloperna. Sen ska jag fortsätta gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår vad du menar med kameran som ett alibi. Känns som att du varit där, bland alla coyoter och gaffelantiloper.
SvaraRaderaJa, du har varit överallt! Vackert.
SvaraRadera...dricka tillsammans med gaffelantiloperna. Ett med naturen. Jag ser dina ord.
SvaraRaderaJag vill också :(
SvaraRaderabra
Gillar tanken med kameran som alibi. Bra att du inte längre följer de asfalterade vägarna. De andra är nog intressantare...
SvaraRaderaTvungen att säga hej här med. För så vill jag vandra. Och Yellowstone har jag aldrig varit i, men Yosemite, Mount Rainer, Olympic och flera andra av dessa parker med vildmark. Och alltid gråter jag över det vackra som är så stort att jag försvinner och blir till den minsta av människor. Jag ryser av välbehag, när jag läser.
SvaraRadera