söndag 24 oktober 2010

Bära, bar, burit

En tyngd i luften jag andas. Molekyler tröga under löven, lite långsammare fotoner. Hösten som en förlåtelse, för en synd man glömt bort att man begått. Och kommer att begå igen frampå vårkanten. Men nu. Skuld, försoning. Vinterrocken tung på mina axlar, med smulor i fickorna från förra året, två biobiljetter, ett kontokortskvitto från Svarta oliver, vi drack då, alldeles för mycket, alldeles för snabbt. Våra drömmar som ovikta hundralappar i innerfickan.
Sötman i besvikelsen, i sorgen över det som inte blev.
Källardoften från kragen. Längre steg, vandrar gatorna i timmar, återerövrar det jag haft och förlorat och snart ska glömma bort. En del mänskor bastar, eller gör ytterligare en solhälsning. Jag går mej tillbaka in i mej själv. Rocken och träningsskorna som släpper in vatten i vänster tå. Jag går ut i vätan, i diset, jag går längs Oscarsleden, bilarna jag möter som dunkla farkoster, jag vill inte se nåt vackert, jag vill bara sätta den ena foten framför den andra tills jag nått dit där jag verkligen finns.

5 kommentarer:

  1. Yes. De långsamma fotonerna, smulorna i fickorna, "jag vill inte se nåt vackert..."

    SvaraRadera
  2. Precis så som jag känner mig för tillfället, mitt i prick. Har saknat detta, märker det allt tydligare. Tack.

    SvaraRadera
  3. "Våra drömmar som ovikta hundralappar i innerfickan" Fint.

    SvaraRadera
  4. Åh, jag kan läsa ditt om och om och om igen. Och har antagligen skrivit detta förut. Det är inte bara orden, det är känslan du bakar in. Så utanordbra.

    SvaraRadera