lördag 1 februari 2014

Dessa sexlingar

Dessa sexlingar. Det gav mej ingen ro. Jo, i början, kanske. Då, när vi var på alla förstasidor, när hallen belamrades med gåvor, vise män - kvinnor - från alla världens hörn som ställde horoskop, sände heliga stenar från Kashmir, blöjor från Cincinnati. Välsignelser. Ett besök av drottningen.
Det var inte ekonomin, eller dom långa inköpslistorna. Det var att dom aldrig behövde mej eller deras far. Det ser dumt ut nu när jag skriver det, men det är sant. Dom är inneslutna i en egen magisk cirkel. Därför tänker jag aldrig på dom som nåt annat än "dom". Dom har förstås sina egna namn. Nåt annat vore grymt. Men namnen har en tendens att lösas upp, som vattenfärg i ett glas, en till sist brungrå nyans av Dom.
En middag är en prövning. Det talas mycket lite. Smör, lingonsylt, vatten skickas runt utan ord, det är som en lek, du drar på mungiporna, men mej gör det vettskrämd. Jag minns den dan när jag bestraffade den fjärde för ett dumt pojkstreck, jag känner den ännu, den kollektiva vreden, det gemensamma som riktades mot mej, hur jag fick svårt att andas, rädslan. Rädslan.
Jag gjorde aldrig om det.
Året därpå försökte vi skicka en tredjedel till farmor i Skåne, en till mormor i grannkommunen och den resterande tredjedelen till moster på Varaslätten. Plågan det innebar, som att skära i levande kött, deras ordlösa fasa, förödelsen.
Nu bor dom tillsammans. Dom har ett företag, såvitt jag kan begripa går det bra. Vi uppmärksammas ibland, på särskilda minnesdagar, det är pojkarna runt mej, jag i mitten, jag ser bilderna sen, men jag slänger dom alltid. Det syns så väl, paniken i min ögon och deras obesvärade lugn.
Jag vet inte vad jag födde. Jag förstår att det är mänskligt, dom blöder när dom skär sej, dom har huvudvärk och blåsor på fötterna, dom äter, går på toaletten. Men jag vet faktiskt inte vad jag satte till världen och om det fanns möjlighet skulle jag göra det ogjort. Och jag har alltid haft en känsla av att dom vet det och visste det långt innan jag själv tänkte tanken.

4 kommentarer:

  1. Åh, otäckt verkligt. Jättebra.

    SvaraRadera
  2. Åh vilken idé. Och vilket utförande!

    SvaraRadera
  3. Enastående från början till slut.

    SvaraRadera
  4. Vilken intressant idé kring bilden.

    SvaraRadera