onsdag 1 januari 2014

Orörd

När han ser sej i spegeln ser han inte spår av livet, han ser nån som livet gått förbi. Att stryka lammblod på dörrposterna för att undkomma. Håret i behåll, rosig hud. Som om inget rört honom och han vet att det är sant. Det där livet som han har valt, där allt bara snuddat lätt, kvinnor och för all del en och annan man, tragedier, glädjeämnen, som dagstidningarna han lägger i återvinningen för att aldrig återvända till. Han har det helt enkelt inte i sej, har han sagt och upprepat. Helt enkelt inte lagd åt det hållet. Och det har varit så. Ända tills nu. Nu har han svårt att somna, för första gången i sitt liv och med det kommer den märkliga upplevelsen av att vara sovande och vakande på samma gång, rörelser i ögonvrån, mänskor på väg rakt mot honom, en blinkning och borta. Som om tillvaron fyllts av sidodörrar som han inte kan se. Rösterna i hans huve, så verkliga, så vänliga, inga uppmaningar, ett lågmält samtal som han inte kan låta bli att delta i. Och stunder som den här, framför spegeln i badrummet, när han söker nåt i sitt släta ansikte, när timmarna går, nej, glider. När eftermiddan blivit tidig morron i ett ögonblick. Och han fortfarande inte har funnit nåt.

4 kommentarer:

  1. Väldigt bra skrivet. Gott nytt år!

    SvaraRadera
  2. När eftermiddagen blivit tidig morron i ett ögonblick...

    SvaraRadera
  3. Jag fylls av en förundran när jag läser ditt. Ögonblicksbilder som inte kräver ett före eller efter.

    (tycker det är så svårt att kommentera klokt bara)

    SvaraRadera