fredag 3 januari 2014

SKF:s tennisbana, 3 januari 2014

Det är en illa vald plats för en tennisbana. På ena sidan rondellen upp mot Munkebäck, på den andra rangerbangården. Här har kullagerfabriken anlagt en tennisbana med fint, rött grus, ett nät, en domarstol med färgade kulor för poängräkning. Man ser omsorgen i dom små detaljerna, den vackra bänken, staketet kring banan. Nu var det länge sen nån spelade. Jag har aldrig sett nån, och linjerna som var kritade när jag flyttade hit är numera bara en vit viskning i gruset som ändrat färg från rödockra till tudor. Jag vet inget mer öde än den där tennisbanan. Ibland sneddar jag över leden för att komma närmre, men platsen är obehaglig, som ett övergivet hus där nån hållits instängd. Obehaglig, men lockande. Mina hundar hämtar ibland sladdriga tennisbollar täckta av en surgrön smet, ibland andra saker, nåt som påminner om små djur plågade till döds. Jag försöker frammana solbrända män i små tennisshorts och nån som ropar: Forty-love! men bilden flämtar, slocknar som kommer den från ett fuktigt plån. Överallt runt omkring schaktar man för utbyggnad, för nybyggnad. Inte här. Tennisbanan kommer att stå kvar i hundra år till, som intorkat blod på en gammal klänning, nåt vi ser och väljer att inte se.

6 kommentarer:

  1. "... en vit viskning i gruset" (med mera)

    SvaraRadera
  2. En vit viskning i gruset...

    SvaraRadera
  3. Känner obehaget, fast en tennisbana egentligen inte borde vara så obehaglig. Bra!

    SvaraRadera
  4. Dessa bilder du ger mig. En flykt jag tacksamt tar emot.

    SvaraRadera
  5. Ja, obehagligt och väldigt tät stämning. Fint. Svar: Ja, min handstil. Tack för att du tycker att den är fin. Hagars omdöme: Sjukt gammaldags.

    SvaraRadera