söndag 27 april 2014

Rygg

Man säjer att en mänskas rygg aldrig ändras. Att man kan känna igen en älskads rygg efter tjugu, tretti år. Det är fel. Man fetmar, kröks. Din rygg, helt förändrad. Min med. Men ditt sätt att gå, med vänsterarmen ut i en knyck, en befallning, en vädjan. Jag skulle känna igen det bland miljoner, miljarder. Din doft, en toppnot av grön vanilj. Bara en tillfällighet att jag såg dej igår. En halsduk virad om din hals, ett hår som klippts tätt intill svålen. Din arm, dess knyckanden. Jag blev arg och lycklig.
Jag sitter vid mitt köksbord nu, mina händer runt tekoppen skälver. En himmel som störtat in. En spyende sol, en rödlistad art. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag följde dej så långt mina fötter bar mej, sen störtade också jag.
Jag vet bara om min morrondag; att jag ska gå till samma plats vid samma tid. Att jag ska vänta där om det så tar hundra år innan du kommer tillbaka dit. Att det är min enda plikt, mitt enda nöje från och med nu.

5 kommentarer:

  1. smärta desperation ordrikt ont

    SvaraRadera
  2. En spyende sol, en rödlistad art. Du kan formulera dig som ingen annan jag läst.

    SvaraRadera