torsdag 14 november 2013

Komet

Jag minns nätter under stjärnhimlar. Med pappas gamla kikare och en termos, ett par ostmackor, ett hårdkokt ägg. En liten tub kaviar jag en gång stal från en frukostbuffé, kanske på gränsen till härsken. Men i alla fall. Pappas gamla kikare i en rem runt halsen, en rem som fortfarande luktar Tabac, en skev lins. Det gör inget. Det ska vara så. Och över mej fräser det som baconfett. Meteorsvärmarna på höstarna och vårarna. Norrsken i tjuguåtta grader minus, rostiga stänk från en bukig Mars. Och så kometerna. Dom sällsynta gästerna. Prominensen. Hyakutake. Hale Bopp. Wests komet, då levde pappa fortfarande, kikaren mot det våta yllet på hans bröstkorg, ett mumlande, ett trampande tills den äntligen kom, en vinglig bana, en tid som böjde sej, stannade av. Ju fortare kometen passerade desto saktare gick tiden. Är det därför jag går ut. För att stoppa tiden, bända ner den i en beskedligare form. Att gå ut, se upp mot himlen, se mej själv, komma tillbaka in som exakt densamma. Och ändå. Gå ut igen, hoppas på nåt. Kometen som spetsen på en lödkolv, alla löften den bär med sej från Kuiperbältet, vissa nätter är det som om jag lättar, som om jag nästan flyger, det enda som bínder mej till jorden är min pappas gamla kikare. Du skulle säja gravitationen. Men det är inte sant. Nu i november, när allt rör sej trögare, liksom sömnigt snubblande, kommer kometen, snart är den här, jag hör fräsandet, hur den lockar mej dit ut, kikaren på sin vanliga krok vid hatthyllan, klockan på ringning, kängorna med sina nya röda snören, jag redan på väg ut genom dörren.

7 kommentarer:

  1. Kometer som fräser som baconfett och så allt det andra. Du kan du.

    SvaraRadera
  2. En tid som böjde sig, stannade av. Du kan du.

    SvaraRadera
  3. Grymt! Dina pärlor..! Nöff, nöff.

    SvaraRadera
  4. Dina ord, jag läser dem långsamt, vill få dem att räcka länge. Du skriver som ingen annan.

    SvaraRadera