torsdag 22 augusti 2013

Till L

Det är inte som förr. Nej. Det är inte lika många gånger på golvet i hallen efter ett par timmars bortovaro. Det är inte mina ben runt din midja, inte lika många glas rödvin på balkongen, inte. Nej. Det är inte det. Det är nåt annat. Nåt jag sparar. Nåt så banalt, så vanligt, så ohyggligt ordinärt. Ditt ansikte i skymningen, hur jag känner det som mitt eget. Varje rynka ett eko av mina egna. Din hand i min framåt morronen, hur den söker sej dit, fortfarande. Madrassen är bredare, mjukare, täckena fler, lyxigare, örngotten matchar påslakanen; ändå din fuktiga hand som hittar mej varje morron. Hur jag älskar det, nej, det är nåt annat, nåt mer, det är som en religion, ett sakrament. Det är nåt vi gör, som vi fortsätter att göra, utan större eftertanke. Dörrarna i vårt hus byter namn; bara vårt förblir detsamma. En axel, fast, resten snurrar runt, vacklar, kränger.
Jag skulle kunna kalla dej för en skatt. Det skulle vara en förolämpning. Du är känslig för förolämpningar. Jag väljer att säja att du gör mjukt det som är strävt, och strävt det som är mjukt, och att det räcker och räcker liksom hela vägen och förbi. Alldeles särskilt förbi.

3 kommentarer:

  1. Åh så vackert. Vilken kärleksförklaring. Och vilken stämning. Och vilken hantverksskicklighet.

    SvaraRadera
  2. Så vackert, så kärleksfullt.

    SvaraRadera
  3. Nästan så man tappar andan.

    SvaraRadera