söndag 13 oktober 2013

Säveåns dalgång, dimma

Om jag vet var rastlösheten kom ifrån. Den som driver, föser mej ut, får mej att gå i timmar under en grå himmel, följa åns vindlingar, trampa snett i kängorna, törst, hunger, en ständigt närvarande gråt alldeles bakom ögonen. En uppmärksamhet, en skärpa, ett djur, jag känner mej inte längre, vem är hon, med stora steg och vevande armar, hon är inte jag, inte alls. En blick som en vässad kniv. Inget undgår den. Bäverns tysta, raka väg tätt intill åkanten, en älg, en bortstött fjolårskalv genom jättebjörnlokorna, två korpar över vägen. Inget som går över. Det har slutat att gå över. Ingen mamma att ropa på. En vilsesprungen hund, en korsning, kanske lite staffordshire, kanske lite boxer, tar sällskap med mej ett par hundra meter, som jag är tacksam över den flåsande andningen, ögonen egendomligt klargula, en värderande blick och sen en tvär vändning.
Jag följer ån tills den mynnar i älven, en liten ström, ett stilla vatten vid sidan av en gammal torrdocka, jag vänder om, går tillbaka, en generals kängor, en ung flickas hjärta.

5 kommentarer:

  1. Härligt vindlande text. De sju sista orden ...

    SvaraRadera
  2. "En generals kängor, en ung flickas hjärta." Det finns ingen som är som du.

    SvaraRadera
  3. Nej det finns nog ingen med ord som dina.
    I morgon, innan jag sätter mig på tåget, ska jag tänka på just denna text när jag tar på mig mina kängor och går över fälten med hunden.

    SvaraRadera
  4. Du skriver så bra, både formmässigt och innehållsmässigt. Fint, fint!

    SvaraRadera
  5. En generals kängor, en ung flickas hjärta.

    SvaraRadera