onsdag 11 februari 2009

42

Du ska kunna snickra, du ska vara samtalsterapeut, torped eller i varje fall svagt gängkriminell. Du ska älska att bjuda på saker, på hämtmat, på notan för det vi handlat på IKEA, du ska trösta, älska, infektera oss med lycka.
Lillasyster är tillbaka i huset efter fyra månader på kvinnojouren. Vi har burit undan totalt åttitre fulla soppåsar, femtisex pizzakartonger, åtta använda kondomer. Varav tre låg i barnens sängar. Deras far har gift sej med en annan kvinna. Och tagit bort alla fönsterbänkar. Alla mattor. Trappräcket. Antennsladden. Målat och tapetserat lite kors och tvärs. Utan att slipa eller mönsterpassa. Eller bryta färgen så det passar ihop.
Jag lever bara på adrenalin nu. Jag häller det i kaffet. Mina klena frökenhänder är valkiga och såriga. Jag andas in slipdamm, spottar ut Ajax. Jag förbannar. Fantiserar. Lär mej allt om fönsterfodring, om mdf-plattor. Jag mäter, svär, mäter igen.

Barnen hänger som halsband runt min nacke. Jag vill gömma dom i min famn och jag undrar för hundrade gången varför dom måste gå till pappa varannan helg, fastän sexåringen detaljerat ritat och berättat om trettinie tillfällen av misshandel. Hur han försökte skydda sin fyraåriga lillasyster som spillt ut pappas favoritkrydda och blev inlåst i förrådet för det. Ett förråd utomhus, i aprilkyla.
Jag bär ett mörker som smakar gammal, het koppar.

Och jag ber om hjälp. Innan jag tänker att jag kanske är svaret på nån annans bön om hjälp. Att det går runt som i en cirkel och att när jag sen faller är skyddsnätet där. Under mej. Att jag måste våga lita på det.

11 kommentarer:

  1. Jag blir återigen uppslukad av din berättelse. Så starkt!!!

    SvaraRadera
  2. Helt fantastiskt berättat....

    SvaraRadera
  3. Vad ska man säga? Få kan som du göra läsfröjd av livssorg.

    SvaraRadera
  4. Starkt berörande hemskt äkta!
    man kan inte backa--

    SvaraRadera
  5. Intensivt och övermannande. Det känns som man gärna vill erbjuda sig att hjälpa till....

    SvaraRadera
  6. KÄNNS VERKLIGEN NÄRA VERKLIGHETEN Men det finns väl ändå lite ljus någonstans

    SvaraRadera
  7. Du skriver hjärtat ur kroppen på mej. jag undrar mycket om det är på "riktigt" det här eller om det är påhittat. När jag läser vissa av dina andra utmaningar känns det som det hänger ihop.

    SvaraRadera
  8. Tessa! Tack. Ja, det är på riktigt, fast jag tror att det är på film, helt overkligt. Tack och lov för terapiskrivande...

    SvaraRadera
  9. Jag undrar om jag får skicka dej lite tips om hjälp på mailen, jag har en del kontakter och kan bara inte få detta ur mitt huvud. Kram!

    SvaraRadera