52

Hon har följt med honom. Det är inte första gången. Nu har han fått ett nytt jobb och dom har klarat av flytten med hjälp av det sista på krediten och hennes smycken till pantbanken. Det är för all del inte första gången. Och ingen stor grej. Och hennes läkare har sagt att miljöombytet kommer att göra henne gott. Tabletterna hon tar har fått henne att glömma så mycket. Hur kallt vatten känns i en torr mun.
Han kör med ena handen på hennes knä. Inget erotiskt, det var länge sen, tabletterna tar bort det också.
-Det blir bra, säjer han.
Hon nickar.
Tycker om höjden på stupen dom kör förbi. Betryggande högt. En liten vridning på ratten bara.

Så fort dom kommer in i lägenheten vill hon kräkas. En vidrig stank. Som av gamla disktrasor, disktrasor som man torkat mjölk med och sen bara slängt över vattenkranen.
Det är tomt, inget kvarlämnat. Hon spanar bakom element och sniffar i golvbrunnen i duschen. Inget där.
-Vad gör du?
-Det stinker ju så förbannat.
Hans näsa rycker. Han är ful, tänker hon. När blev han så ful?
-Jag känner inget.
Så då finns det inte. Om inte den gode fil doktorn känner det finns det inte.

Han har gått till jobbet nästa morgon när hon vaknar. Hon ska gå långa promenader, kanske ta upp en gammal hobby, skriva eller måla. Allt är möjligt.
Allt är omöjligt.
Stanken är kvar. Sitter i tapeterna. Hon ska måla om.

-Vad fint du har gjort det.
Hans röst.
-Vad kallas den här nyansen nu igen? Ärtgrön?
-Limegrön. Lime. Frukten.
-Aha, hm.
Hon vaknar på natten. Det stinker fortfarande. Målarfärgen gör det bara tydligare. Han skulle få det bättre utan henne. Det är hon som luktar. Mycket bättre.

Dom är bortbjudna till en kollega. Hon avskyr det. Förr eller senare kommer frågan vad hon sysslar med och då kommer hennes tunna meningar, försiktiga som en hundnos och så uppenbart lögnaktiga. Pauser med harklingar och ögonkast och hon som längtar till tabletterna i hennes badrumsskåp. Och hans recensioner efteråt.
Om du bara kunde slappna av. Folk är inte farliga vet du.
Om han kunde lämna henne. Men det kommer han aldrig att göra. Han är inte sån. Han bär henne som sitt kors. Och dom andra på institutionen. Det dom säjer. Alltid dom trevligaste karlarna som har dom konstigaste fruntimren. Och sen kommer det inte att dröja länge förrän hon slutar följa med på deras fester och han kommer att gå ensam. För jobbets skull, för karriärens skull. Stanna allt längre. Blickar och hjälp med disken och kyssar efteråt med lödder på händerna. Lunch på måndagen efter, mejl och träffar.

Denna jävla stank. Hon går upp mitt i nätterna, stirrar ut genom fönstren. Stirrar på inget. Minns stupen. Imorgon ska hon gå till klipporna.
Imorgon.