37

Min längtan har ingen färg och den är absolut inte blå, tänker han. Den har en smak och den är besk.
Han har snört på sej sina gamla lundhagskängor med högt skaft, knutit dubbelknutar på skosnören stela av ålder, och gått rakt ut i Delsjön. Rätt ut i snön.
Hans hjärta slår i slöa dunsar mot revbenen, det kliar vid mösskanten där han blivit svettig. I fickan vykortet med gula eftersändningsfläckar.
"Begravning för Far." En plats, ett datum, ett klockslag. Far med stor bokstav.
Han ser framför sej hur dom hoppas in i det längsta att han ska komma. Hur Ragnhild står ute på kyrkbacken och röker cigarrett efter cigarrett. Hur Anders rör sej som en rastlös löpare på församlingshemmets schackrutiga golv. Han kan känna deras längtan som en lång, seg sträng av snor.

Han ville åka dit. Egentligen. Han hade till och med plockat fram sina svarta kostym. Den hade slagit sej tillrätta i hans fåtölj som en objuden gäst. En vit slips, skrynklig men ren. Ändå gick det inte. Svalget hade öppnat sej och sen slutit sej igen, tunn hud över ett djupt sår. Han kan inte falla en gång till. Och Far. Skriva hans namn med stor bokstav. Den jäveln. Han skulle kremeras levande. Om det fanns nån rättvisa.

Och den där förbannade längtan. Ragnhild som luktar av Fleur du temps och sina eviga mentolcigarretter. Eller hon har kanske slutat röka? Och Anders, nervösa Anders, så skicklig på sitt arbete och så hopplös över allt annars. Han tar ibland tåget till stan där dom båda bor, sitter som en ung, ivrig älskare på caféet och väntar. Han ser dom ibland, ibland båda på en gång, han rör vid sin näsa, sin mun, samma som deras. Han är exoplaneten, den som inte syns, som bara kan observeras genom den påverkan den har på andra himlakroppar. Det där plötsliga snedsteget, det där sura, gröna som tränger upp genom matstrupen.


Han orkar inte röra sej mer. Det skymmer. Nu är smörgåstårtan uppäten och dom är sist kvar. Kanske Ragnhild säjer: Inte ens till sin egen fars begravning. Förmodligen sitter dom tysta bara. Han lutar sej mot en tall, som vrider sej mot vattnet och torkar sej i pannan. Dags att gå tillbaka innan det blir alldeles för sent.