Det är skymningen hon väntar in. Det förlåtande, skumma ljuset som suddar ut och förtar. Det halvt dolda, det som inte riktigt syns eller vill visa sej. Det man märker bara i det yttre av ögonvrån, som en liten rörelse, en minimal förflyttning av molekyler.
Hon byter trottoar till den med skuggor på. Hon väljer granskogen framför den fria, obrutna horisonten.
Skymningen är hennes tid, hon som drömmer, som aldrig lyckas, som aldrig gör nåt klart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vackert; en njutningsfull liten text som flyter fint, tycker jag. //Sofie
SvaraRaderaJag kan känna igen mig. Det krävs mod för att våga vara synlig.Skuggan känns mjuk.
SvaraRaderaHälsningar Margareta