Jag har tappat bort oss. Det där självklara, det som fick mej att säja vi med en sån lätthet. Vi gillar inte sånt. Vi ska dit på lördag. Vi. Vi. Vi.
Nu undviker jag ordet för det bränner mej på tungan som skållhett kaffe och lämnar kvar en sveda i flera dagar. En sträv yta som man inte kan låta bli att känna på. Fast det gör ont.
Jag säjer man istället. Man skulle kunna. Man känner. Och flyter ut i konturerna, vattenfärg som rinner av ett blött papper.
Mina öron fulla av fetvadd när han säjer nåt. Hans tomma ögon. Vi går till sängs noga med att inte överskrida gränsen, den osynliga, den som löper i diket mellan våra madrasser.
Jag har tappat bort oss och nu söker jag ögonblicket, den exakta tidpunkten när allt gick isär. Om jag hittar den kanske det är möjligt att gå tillbaka och göra på ett annat sätt. Repa upp en slarvig stickning, lägga upp nya maskor.
Göra bättre.
Göra bra igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för den fina kommentaren jag fick!
SvaraRaderaDu skriver själv vädigt verklighetstroget med mychet känsla. Sorligt men så mänskligt. Fina liknelser.
En gripande berättelse, där man kan identifiera sig och samtidigt njuta av underbara metaforer -det varma kaffet med strävheten på tungan satt väldigt fint. Sorglig, men samtidigt liksom uppmuntrande i sin uppriktighet och insiktsfulla framtoning.//Sofie
SvaraRaderaFint skrivet, jag känner igen mig...Cattis
SvaraRaderaImponerad att en såpass kort text kan omfatta så mycket om livet. Och kanske en möjlighet att reparera.......Tack!
SvaraRaderaSå djupt sorgligt och sorgset om relationer som sakta spricker. Så starkt om främlingsskapet som kan uppstå mellan två tidigare älskande. Bilden av konturerna som flyter ut var underbar. Så träffande. Och så mycket igenkänning. Jag avskyr ordet "man" när jag använder det för att slippa ta ställning. Mycket på liten yta! Cissi
SvaraRadera