41

Mina händer skakar. Jag sväljer sand. Fyra portar kvar. Storgatan har aldrig känts så lång eller så kort.
Du jobbar i ett skyltfönster. Partiexpeditionen måste ha varit mjölkaffär i ett tidigare liv. Jag såg dej för första gången i går och nu är jag tillbaka för en dos till. Hoppas. Hoppas att du är där.
Jag såg dej för första gången igår och nu är jag beredd att söka medlemsskap i ditt parti. Igår var jag en annan kvinna på väg i ett ärende som jag redan har glömt bort. Vi lyfte våra huvuden i samma ögonblick, du såg på mej och log svagt och fortsatte sen att bläddra i en uppslagen pärm som låg i ditt knä. Jag stod kvar, kunde inte annat, en glödgad spik genom varje fot. Efter en minut såg du upp igen, leendet borta, en fråga i pupillerna.
Ja. Jag svarar ja på alla dina frågor. Du är så mörk under ögonen, du har sparat den där åttitalstofsen i nacken. Du är så fel att jag vill gråta. Ändå vaknade jag med en behaglig tyngd och en väta mellan mina ben imorse.

Nu är jag snart där. Snus i snödrivan under fönstret. Kanske har du öppnat fönstret och spottat. En skatt i snön. Jag ser dina spår överallt, jag vet inte vad du heter. Om du har samma skjorta på dej som igår, den var i fyra blå nyanser. Du borde klippa dina naglar. Har du tänkt på mej inatt?

Ombudsman. Det vackraste ordet jag vet. Jag har ringt åtta samtal till din arbetsplats idag och pratat med fyra olika personer. Två var kvinnor så när dom svarade la jag på. Den ena rösten kan ha varit din, du la tungan runt konsonanterna som om du bara motvilligt lämnade dom ifrån dej. Den andra var myndig och klar, det var inte du, det kan jag inte tro.
Jag lämnade mitt seminarium tidigare, skyllde på huvudvärk, du är den enda jag tänker på, vem är Kant i jämförelse med dej. Du kan lära mej.

Jag tar sista steget nu. Nu kommer jag.
Du väntar mej.
Visst gör du det.