söndag 26 augusti 2012

Halv skörd

Jag kommer aldrig att bli klar här. Och jag har levt alldeles för länge utan sällskap. Jag skulle inte veta hur man gör längre. Mina spår en glödtråd under snön, jag kan genvägarna, jag sparar sekunder, minuter, kanske en timme här och där. Som jag använder till ingenting, stå som ett beläte i västerfönstret om kvällen. Svepa mej i gardinen när nån kommer på vägen. Hundarna skäller medan karavanen drar vidare. En dov hetta av missräkning dom kvällar när vägen förblir tom. Jag har allt jag behöver. Jag tror att jag har allt jag behöver. Jag har löst mina mysterier, jag har brunnit klart. Man sätter sej inte på mej. Jag är redig, redlig. Jag betalar mina skulder. Det är bara skymningar som den här och västerfönstret och den där underliga oron som om nån ropar och kommer att fortsätta att ropa tills jag svarar.

8 kommentarer:

  1. Fantastiskt. "Mina spår en glödtråd under snön..." Kan du förklara hur man kommer på sånt?

    SvaraRadera
  2. Mästerligt formulerad och starkt berörande text.

    SvaraRadera
  3. Mycket bra poetiskt o igenkännande.

    SvaraRadera
  4. Fin stämning i den. Djup ropar till djup...

    SvaraRadera
  5. Fin text. Jag tycker väldigt mycket om ditt språk.

    SvaraRadera
  6. Fina formuleringar, fin text.

    SvaraRadera
  7. Fantastiskt. Jag läser den som en dikt. Det är en dikt (i min upplevelse). Och jag föreställer mig (utan att vara alldeles säker) att den skulle bli ännu starkare om du lade upp den så. Blir nyfiken både på hur det skulle se ut och varför du, vad jag hittils har sett, aldrig gör så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är väl helt enkelt ingen poet;-)

      Radera