En gren som vajar

Allt jag ser när jag vänder ansiktet mot fönstret är en gren som vajar. Jag tror att det är en lind. Jag är inte säker. Annars bara himlen, luften som grå rök. Det tickar en klocka härinne. Det är mitt hjärta som slår. Jag önskar att det kunde sluta snart. Hjärta som en trettiåring, viskar sköterskorna, otåligt, beundrande. Resten av mej är hundra år gammalt och väl det. En gren som vajar, en skata nån enstaka gång, jag välkomnar den, rör handen ett par millimeter i hälsning, i skatögonen en evighet, ett tecken, en maning. Jag är redan svept. Nu vill jag vidare. Jag minns inget längre. Jag vaggas i mjölkvitt vatten. Bara hjärtat som en knytnäve i bröstet. En gren som vajar, jag ser inte skatan idag. Jag vänder mej mot väggen.