Kapillärskiljande dräneringssingel

Vad vet du om gruset, du som aldrig legat där. Att det är vackert. Inte bara grått. Strimmor av hud, mjölk, hästtagel i det gråa. Att det leker med dina ögon. Sträcker ut sej, drar sej samman. Pyramider, trapetsoider. Sammanbrott.
Jag kan en del om grus. Jag skulle kunna berätta. Former. Innebörd. Allt du letar, det finns under dina fötter.
Glasverkligheten.
Dina steg. Myndigt knaster. Jag krattar dina grusgångar. Du kallar mej naiv, på gränsen till efterbliven. Du ser allt. Nästan allt. Du ser inte gruset. Du hör inte hur det talar till dej. Jag förstår inget av dina planer eller dina papper. Men jag förstår mej på gruset. Hur det ska vara betingat för att inte skära upp däcken på din Jaguar, XJ6:an i racing green. Hur det ska låta lagom solvent. Hur solen ska lägga ner sina tunga strålar i gruset i en tjugutvågradig vinkel och upplösa gårdsplanen vid halvåtta när du går ut genom dörren, helg som socken.
I allt detta en värdighet, en styrka du inte kommer åt. Nåt du anar i min blick, nåt som får dej att trampa upp kopplingen lite för snabbt. Ett hugg i gruset, som jag snart ska utplåna.