tisdag 17 maj 2011

Denna man ingen främling

Han har varit hos min mamma som ska sälja sitt hus, han har känt igen mej från ett dammigt kort högst upp på bokhyllan, han har tagit ner det, gnidit det med tummen, sagt att han känner igen mej, att vi har gått i samma skola, han en klass över mej, han har sagt hälsa, hälsa från Peter, hälsa att det går bra nu, att han jobbar, har barn, fru, lån, tröjor från Gant och Lyle&Scott. Mamma säjer att han inte ville släppa kortet, hon säjer inget om hur han såg ut, eller lät. Bara att hon tog kortet ur hans händer och sen, när han druckit kaffe och lånat toaletten och sagt att han nog kan sälja huset för trehundra, trehundratjugufem, torkat av det och ställt tillbaka det. Och nåt har rört på sej hos henne för hon vill inte lägga på, men hon kan inte fråga rakt på heller, så vi blir sittande på varsin sida havet, med telefonlurarna blötkladdiga mot öronen och hon letar efter ord som jag skickar tillbaka och vi vet båda två. Att på måndag ska hon ringa mäklaren och säja att hon ångrat sej och sen byta fastighetsförmedling. Att på måndag ska jag sjukskriva mej för när jag väl lägger på luren ska jag börja dricka igen och inte sluta den här gången förrän jag spyr blod eller kör ihjäl mej. Jag behöver inga ursäkter för all del, men det är enklare så här. Att monstret har vaknat och att nån annan har väckt honom åt mej och att det råkar vara min mamma. Det blir inte bättre.
Han borde vara glömd, herregud, det är ju tjuge år sen, vad bråkar jag om, jag som har sålt själen så många gånger sen dess och varit ute för värre saker, mycket värre.
Han var först. Det började där, linjen, ärret, undantaget. Han var den ursprungliga smittobäraren, värden för viruset. Under Ganttröjan äter dvärgbandmasken honom.
Han var först och sist och överallt och jag skyller på att jag måste hinna till Konsum innan dom stänger, lägger på luren mjukt som en hundnos, min hand runt flaskan, så, nu.

7 kommentarer:

  1. "Det började där; linjen, ärret, undantaget."

    Drabbande. Jag går och tar en öl.

    SvaraRadera
  2. ryser av obehag...
    vilken text, stark!

    SvaraRadera
  3. Grym text, riktigt bra. Vill läsa den igen och igen fast ändå inte.

    SvaraRadera
  4. En text som tar sig in och bygger bo. Parasitlikt, fast tvärtom, en anti-parasit. Sitter där inne och avger nåt istället för att ta... tackar :-)

    SvaraRadera
  5. Vad är det med Petrar?.. Du skriver med en sällsynt täthet.

    SvaraRadera
  6. mJUKT SOM EN HUNDNOS. dU ÄR BÄST. nÄR KOMMER DU I SOMMAR?

    SvaraRadera
  7. Skrämmande och närvarande. Bra så klart, alltid himla bra.

    SvaraRadera