tisdag 10 maj 2011

Hjärna, fingrar och allt däremellan

I mina drömmar allt oftare gömställen, återvändsgränder, kastruller med intorkade makaroner. På morronen en stund att lära mej allt igen. En kvarts sekund, kanske. Och under denna flisa tid; skräck. Om allt är borta, eller värre, annorlunda. Jag, inte längre jag. Nån helt annan vid tangentbordet. Ett p före ett e, ett a istället för ett o, andra ord, andra ögon. Och nånstans begravd i limbiskt fett, i gelén, i dom rosa labyrinterna, skrikande, den jag en gång var. Som spjärnar emot i en svag elektrisk ström, en ryckning i mungipan.
Ibland äter jag det jag skriver. En på tvåtusen av mina meningar vill jag brodera i korsstygn. Ibland går jag in i huset och taket rasar för det mesta, men inte alltid. Rakare i ryggen då, lätta steg bland fjolårslöven, en ny blick. Det är inte lycka, det är nåt annat, nåt större, nåt inte helt igenom ofarligt. Det jag skriver äter också mej.

(Tack Anna för korsstygnen, Domina Krauss för huset.)

8 kommentarer:

  1. Underbar text, jag vill läsa den igen och igen och igen!

    SvaraRadera
  2. Suveränt. Limbiska fettet ljuvligt läskigt. Och ja, att äta och ätas...

    SvaraRadera
  3. Suggestiv text med intressant bildspråk.

    SvaraRadera
  4. Ja, du är då allt en pryl ibland;) Själv slipper jag "skräckflisan" när min kropp vet att den har tillåtelse att få sova klart. Du är btw den första, utom mig själv, jag hört beskriva flis-upplevelsen, tack!

    SvaraRadera
  5. Precis exakt den känslan som jag ofta har när jag är mitt inne i en dröm.

    SvaraRadera
  6. som en dröm, surrealistiskt. gillar ditt sätt att skriva

    SvaraRadera
  7. Makarondrömmar, ja just det.
    "...eller värre, annorlunda".
    Nåt större än lycka som inte är ofarligt.
    Att du får till att formulera sånthär som jag bara nästan visste att jag tyckte och kände... Tackar :-)

    SvaraRadera