onsdag 11 maj 2011

Judiska muséet, mars 2005

Hon kallar mej goj, jag tar inte illa upp, varför skulle jag det. Hon tar mej under armen, vi känner inte varann, och hon är bara en och förtifem, vilket gör att jag liksom lutar in över henne. Hon luktar bröd. Hennes svenska är hennes egen. Hon går till montern med en stor krona i och säjer:
-Den här sätter vi på torahn, det är det vackraste vi har.
Jag frågar, hon svarar, ibland på annat än jag frågat. Hon ger mej ett recept på chalot, hon tycker att jag ska gå på besök i synagogan i Göteborg "den är vackrare än den på Wahrendorffsgatan", och hon säjer att på kvinnornas sida brukar man spana in män, vilka som är snyggast, rör sej bäst. Hon kallar mej goj igen och rör vid mej, släpper inte min arm, en fågel vid min sida, en pilfink, stenknäck kanske, brun, beige, genomträngande.
Vi rör oss mot nästa rum, hon stannar, tar sej över armen, säjer:
-Goj, där får du gå in själv, där har jag redan varit.
Hennes arm, ett nummer i bläckblått, hennes ögon, nu med en hinna över, hon höjer armen, en liten rörelse, jag går dit in, jag vill det inte, men jag måste. Hennes Ecco soft mot parketten, vi skiljs åt, jag ser bilderna, lämningarna, dom gula stjärnorna av tyg och det är på riktigt och här börjar helvetet.

(Goj, gojim: icke-jude, från hebreiska, jiddisch)

9 kommentarer:

  1. Alldeles enastående text. Såld på fågelliknelserna, på skorna fast planterade som påminnelser om en alldeles nutida vardaglighet, att hon som varit "där" går omkring ibland oss idag i Ecco soft men att hon och hennes generation snart ska vara borta. Tack, Domina.

    SvaraRadera
  2. Bara instämmer med Pia och marmoria. Underbart!

    SvaraRadera
  3. Hur gör du?! Tror vi gör vågen[saknat tecken]

    SvaraRadera
  4. ja det är superbra. starktext

    SvaraRadera