Novaks mamma

Hon bär silkesskjortor från Hermès med mönster av tränsbett och solrosor. Ibland en t-shirt med hennes sons ansikte på. Jag tycker inte om henne. Jag vet att hon fick springa mellan husen under FN:s bombningar av Belgrad våren nittinie, med Novak, jag har ändå svårt att tycka om henne, som jag tycker om dom andras mammor, dom på topptielistan, Rafas mamma, hon är alltid trevlig, Rogers mamma. Dijana Djokovic liknar Judy Murray, mager, arrogant, nervös. Högljudd. Federer har bett henne artigt att hålla käften under en match. Oh, be quiet, already. Nej, jag tycker inte om henne. Jag tycker inte om Novak heller. Dom såg ledsna ut dagen man tog Mladic. Hela familjen, Novak med sitt igelkottshår, alla bröderna, Dijana i en blus från Pucci, missklädsam, slätt siden mot halsen av ripsbomull, handen genom håret.
Jag vet att min son harvar i mellanskiktet, han är tjugenie nu, och kommer kanske till andra eller tredje omgången i en turnering som den här, men ändå. Han har sina dagar, sitt visserligen daterade, men eleganta serve-volleyspel, han har rätt att bli respekterad även under matcher som den här, när han bara tar ett par game. Även av en ung man i fantastisk form och hans familj. Dom behöver inte hånle åt mitt håll. Jag minns förra våren när Novak inte fick in en enda förstaserve under grussäsongen. Det kan vända snabbt.
Jag bär min sons sponsortröjor och hans sorg över att aldrig nå hela vägen. Jag är ingen god katolik, för i mässan ber jag att Novak ska förlora, förnedras, det är Dijana som gör mej till det, det är hennes fel.