söndag 31 juli 2011

hör på mej

Vi sitter på en gammal filt, molnen driver smutslila, storlommens mungiga och sen skriket som man aldrig vänjer sej vid. Du citerar Vennberg, han har skrivit om lommens läte, nåt om kniven mot det öppna ögat. Du är irriterad över att du inte kommer ihåg mer.
Just så.
Jag med.
En vanlig kväll som kantrat, en kväll som den här när vi försöker slå ihjäl varann. Hör på mej, ja, ja, ja, men. Alla men vi sparar på. Alla oförrätter som tillhyggen. Allt vi lägger upp emellan oss och delar på, skärskådar, samma ord, samma tårar. Det tar aldrig slut. Och lommen som knarrar från vassen, skriker. Och falsk försoning sen, på filten, ditt kladdiga bröst mot mitt, en snabb omfamning, som att knulla en älskad hatad, för att vi inte vågar gå hela vägen, för att vi inte vågar gå ifrån varann. För ännu en ängslig dag och en kväll med för mycket rosévin och storlommens läten. När vi borstat av oss sanden och du rullar ihop filten under din ena arm minns du dikten och du går bakom mej så nära att din skjortsnibb nästan rör mej och du säjer stilla Vad som helst av blod på händer/lommens skri/och kniv mot öppet öga/vad som helst/blott inte samma ensamhet på nytt och sen tystnar du och jag älskar dej och önskar att du vore död.

(Dikten om lommen av Karl Vennberg.)

4 kommentarer:

  1. En underbar text som jag tycker väldigt mycket om.

    SvaraRadera
  2. Vilken rädsla!! Vackert beskrivet med lommens ödsliga läte som en väldigt passande fond. Härligt att få läsa dina texter igen. Du har en alldeles egen ton i ditt språk som jag gillar.

    SvaraRadera
  3. Strålande. Tack, Domina.

    SvaraRadera
  4. Håller med övriga kommentarer.

    SvaraRadera