Vag

Det kan ta timmar för dej att klä på dej. Inte så att du byter kläder, speglar dej, mer ett håglöst bläddrande bland kjolarna i garderoben, en blus för tung för att lyfta ner från galgen. En depression inför kängorna i hallen. En villkorslös kapitulation bland behåbanden.
En oläst artikel i gårdagens DN som måste läsas, här, nu.

Skymning när du stiger ner på gatan, en fosterhinna över himlen. Nånting drar förbi däruppe och du önskar du vore med.
Du önskar jag vore med.

Det sjunger i dej när du går, jag orkar inte mer, jag vill inte längre, du rör läpparna, åh, håll mig, nån. Du har inga konturer. Det är det där däruppe, det som rör sej, när du rör dej, tyngden i dej, tyngden däruppe, kommunicerande kärl, som gammalt, smutsigt tidvatten, svart som vigvatten.

Gryning när du kommer hem igen. Den som höll dej inatt menade inget med det. Han har redan glömt dej.
Du betyder ingenting.
Inget.