tisdag 11 december 2012

Gör mej varm

Varje maska en kärlekshandling. Med smala stickor, två, ibland två-och-en-halv, och garn från dom vilda fåren som går ute i snön på Ekornavallen. Varje matpaket, varje par strumpor rymmer mitt hjärta. Du kanske inte vet det och det spelar ingen roll, det är inte tacksamhet jag kräver, det är nåt annat, nåt jag vill ha för mej själv, en skatt, ett löfte om att jag är nåt annat än det jag ser. Att jag är en mänska. En riktig mänska. Att jag känner en kärlek som går utanpå. Att jag kan ge utan att kräva i gengäld. Och ändå så svårt. Den kärlek jag visar en främling kan jag inte visa min syster.
Jag ger till nån jag inte känner. Det är lättare så. Jag följer änglarna, ser deras nertyngda vingar göra släpspår i snön. Precis så som en duvhök slår en ekorre. Grymt.
Vackert.
Som i alla snölandskap, en glidning mellan fakta och fiktion. Finns jag. Och om jag finns; vad gör jag här. Vad borde jag göra. Gå ut och möta livet eller vända mej inåt, neråt. Vem behöver mej. Alla. Och vad kan jag göra. Inget. Utom att köpa ytterligare en härva garn, som doftar skarpt, nästan av olja, som smörjer mina trasiga nagelband, ett par sockor som jag lämnar in hos Faktum, ett blänk i det oändliga, inget, nära nog inget.

5 kommentarer:

  1. Hisnande. Gillar änglarnas vingar och att kärlek är lättare mot den man inte känner.

    SvaraRadera
  2. Släpspåren var för bra.

    SvaraRadera
  3. Spåren i snön och sista stycket. "Som i alla snölandskap, en glidning mellan fakta och fiktion".

    SvaraRadera
  4. Och det roliga är att det är vad du gör för oss, för mig. Dina texter är raggsockor för frusna själar.

    SvaraRadera
  5. Och det roliga är att det är vad du gör för oss, för mig. Dina texter är raggsockor för frusna själar.

    SvaraRadera