söndag 30 mars 2014

Aldrig mina träd

Aldrig mina träd. Aldrig ekarna. Alltför vördnadsbjudande, imposanta. Inte vänliga, alls inte. Kalla. Ekar med grenar som pekpinnar i luften, se på oss, vi överlever allt. Vi står i tusen år. Ett alltför långt perspektiv för en som bara kan tänka på nästa andetag och nästa efter det.
Mina träd har varit bokarna med sina lätta kronor, björkarnas vithet, popplar, hasselsnår. Varit hemma, varit trygg där. Men nu bor jag vid en ek, en sargad ek, ett par år sen, en klåfingrig hyresvärd och två okunniga och förmodligen svartbetalda trädskändare. Östgötska i luften, ett par motorsågar. Det tog bara en timma. Jag stod i köksfönstret och såg på stammen, en halv krona, enstaka grenar i rop till dom fallna kamraterna. Jag mjuknade. En degraderad general, offentlig avrivning av epåletterna, ett gatlopp.
Jag trodde inte att den skulle klara sej. Kanske var det tanken. Första våren var eken stum. Inga blad, skatorna skydde den, jag såg bara en nötväcka den vintern, eller om det var en trädkrypare. Jag var också halv, också sargad. Andra året kom spinnarlarverna med sina väldiga sjok av spetsstickade sjalar.
Nu, på tredje året, en anings återhämtning. Några knoppar som papiljotter. Blåmesar, talgoxar. Och jag gläder mej. Jag har fått nåt annat i blicken, en styrka jag trodde gått förlorad.
En smula ek i ryggraden. En smula.

6 kommentarer: