tisdag 1 september 2015

September

En liten förskjutning av perspektivet. Det är inte mycket. Du måste tänka så. Det är bara handen som darrar i en hundradels sekund. Det är ögonblicket mellan Bolt och Gatlin. Det är verkligheten som måste stämmas upp ett halvt tonsteg. Det är färgerna som måste sluta rinna sidledes ur tillvaron med det där skvalpande ljudet, ett törstigt barn som dricker mjölk ur ett alltför stort glas.

Du är inte stilla. Det är den nionde månadens första dag och du rör dej, men inte fort. Det är riktningen som är av betydelse, inte hastigheten, inte längre. Ett litet förtätat fält av möjligheter på ditt köksgolv, där du alltjämt står, visserligen stödd på ett knä, men ändå. Du har inte fallit. Och att betrakta omgivningen snett underifrån är stärkande. Det finns luckor, men du överlämnar dom åt andra att fylla i.

Det är tyst, en vit tystnad. Ögonblicket innan stråken läggs an mot strängen. Den kollektiva inandningen.
Det är som om nåt väntar. Som om nån väntar, gnider sina händer, väntar.

3 kommentarer:

  1. Åh dina texter! Jag tycker så mycket om dem. Denna är märkligt stark. Darrande. Ena sekunden kan jag andas in någon sorts tröst, nästa vill jag gråta långsamt för jag tror jag ser för långt in bland orden.

    September.

    SvaraRadera
  2. Suveränt. Och sådär var det, fast jag kände det mest den andra.

    SvaraRadera
  3. Ja, ja, ja. Du måste tänka just så. Gör det.

    SvaraRadera