Snidare

Det är som om nån annan täljer dej. Som om du för länge sen förlagt ditt stämjärn och din skölp. Eller som om du inte bryr dej. Och som om nån annan fått syn på verktygen, tagit upp dom och nu går tillväga tålmodigt, noggrant. Med en plan. Och med en ömsinthet som du känner vid varje spånslinga som faller till golvet. Och du är ibland tacksam, tacksam för att nån vill nåt med dej, ser formen under alla lager av bortförklaringar och alltför långa nätter. Tacksam för uppmärksamheten. Men ibland vill du bara vara ifred för det där pågåendet, det som sker med en sån hänsyn och i en sån andakt. Ett motstånd på mycket låg frekvens. Det är då du vänder dej in mot tapeten, följer mönsterslingan med pekfingret, koncentrerar dej på den del av dej som ännu så länge är oskulpterad.