torsdag 10 mars 2016

Johannes del 2

Du går ut och in i tempusformerna. Så nära ibland, nästa dag en grå skugga vid relingen. Du är här. Jag har dej i nutid. Jag har dej lika mycket i dåtid. Det är inte förvirrande. Jag är trygg. Men min saknad är utan ord. Den sätter sej i axlarna, i min högra höft. I mina händer. Jag omfamnar dej ändå. Din magra rygg. Din flackande blick. Dina klara stunder. Min ömhet för dej. En ömhet, mänsklig, allomfattande. Jag bär stickade sockar till Soraya, Leila och Hassan. Du frös alltid. Jag värmer andra, också dej på samma gång. Jag bar dej, tvättade dej, gav dej mat. Vaggade dej dom nätter då du behövde. Men det var aldrig jag som gav. Det var du.
Jag saknar dej.

1 kommentar:

  1. Vacker, vacker, vacker. Jag hamnar någon annanstans, samtidigt, det sker här, och där, nu. Tänker jag. Och ja, jag är väldigt tacksam över att få läsa.

    SvaraRadera