lördag 16 december 2017

Försäkran

Det är nåt med december. Avsaknaden av löv. Ljuden som går igenom, långt, kommer tillbaka. Du går. Återigen. Och ler åt dina vanor som aldrig går att bryta. Du sörjer, du går. Du ser hunden hela tiden och du försöker tänka att det bara är en hund, bara var en hund, men det är lögn. Han var allt. Han bar när du föll, du som aldrig känt dej trygg med mänskor, dina fötter på hans rygg på kvällarna. Hans nos i din hand, åh, det var enkelt, det var ljuvt. Du var och han var också. En grop med lera, en pinne som doftade tall, en doft i skymningen. En saknad som äter dej. Som du inte kan förklara. Som du inte längre orkar försvara. Ett mörker som går över, men inte än, inte än.

3 kommentarer:

  1. Åh vännen <3 tänker så på dig.
    Nej det går inte över. Inte än. Jag ser framför mig hur du går där.
    Det låter hemskt men jag behövde läsa en text som denna nu (vet du förstår), alltid är du magisk med dina ord, dom är du och dom är för mig tröstande vackra, går rakt in. Jag läser och läser igen. Stor kram

    SvaraRadera
  2. Saknad som äter dig. Mörker som går över. Åh.

    SvaraRadera
  3. Vilket smärtsamt sant epitaf

    SvaraRadera