måndag 25 maj 2009

145

Hon vill vända den där jävla vågen ryggen. Hon vill sluta vakendrömma om det där obevekliga vattnet, det som trängde in överallt, förgrep sej på henne, på alla.
Hon är trött på att alla viskar bakom hennes rygg på Ica. Hur dom formar ordet tsunami, med höjda ögonbryn och munnarna i ett perverterat pussput.
Hon är vågen. Det är allt hon är.
Det är allt hon har kvar.

Om hon skulle raka av sej håret skulle det vara tsunamins fel. Om hon skulle springa barfota i kallnatten och vråla; tsunamin. En vidbränd kastrull med potatis vågens fel.
Konstigt. Hon hade alltid trott att vadå, man kan väl stå kvar på botten och hålla sej i nåt om det kommer en våg. Inte att den skulle dåna, skölja över henne, bryta fjorton ben i hennes kropp, vråla, rasa, suga luften ur allt.
Och sen komma tillbaka och göra om det.

Hon som älskat vatten.
-Min säl, sa han om henne. Stolt, mjukt.
Hon letade efter honom, tills hon inte hade nån hud kvar på fötterna. Men han var borta. Ett finger som strök hennes hand, sen borta.
Hon önskar att hon inte velat bada. Att hon föreslagit nåt annat. En ridtur på elefanterna. Det säjs att dom kände att vågen skulle komma flera timmar i förväg. Hon skulle inte ha varit så glad i att ligga på rygg i vatten som famnade henne, vaggade henne.
För att sen byta skepnad och trasa sönder allt.

Nu vill hon inte bada, inte duscha. Hon misstänker att hon luktar. Hon tvagar sej på äldres vis med en tvättlapp. Hon vill inte tappa upp vatten i ett kar, inte gå förbi simhallar, inte åka utmed kusten.

Hon tänker att hon ska resa till öknen nästa gång.

1 kommentar:

  1. Vilken fasa! Och jag blev alldeles tårögd - faktiskt, fast jag aldrig någonsin i princip är sentimental. Men det är något med det här fingret som stryker hennes hand och att hon letar till dess att hon är hudlös under fötterna...det finns någonting symboliskt i det. Jag tyckte om den här texten. Svårmodet och sorgen, rädslan och vad upplevelsen gjort med henne! Cissi

    SvaraRadera