måndag 17 maj 2010

Geniets hjärna

Sekunderna innan dom ropar hans namn ritar han med fötterna i marken. En halvcirkel, ett par streck, tårna spända mot marken. Sekunderna innan, när dom rabblar alla hans framgångar, alla hans rekord, suset från åttatusenfemhundra mänskor, allt dom vill ta ifrån honom, i ett väldigt sug utåt, är han skräckslagen.

Han skulle hellre stå på Kvatningfjell och se ut över Namsen, kruset av laxar, än att stå här på det röda gruset i Madrid. Vara en bland många. Där inget räknas mer än kastspöets lätta dunsar på ytan. En tillvaro utan linjer. Han lever sitt liv i en rektangel. Det kan inte vara meningen. Hur bollen studsar, en centimeter fel, en centimeter rätt. Och bakom honom, pojken från Manacor, i dom rutiga shortsen. Inkaprinsen.
Han hatar honom.
Ber en bön att hans knän ska gå sönder än en gång.
Han är ingen god mänska. Han är ett geni. Genier är inte goda. Det behöver dom inte. En gång i en intervju sa han att han var rädd för sin egen talang. Det kom ut fel. Och han har fått äta upp det många gånger. Inte minst mot Inkaprinsen.

Han är inte rädd för sin talang. Han är rädd. Utom i Mirkas famn, eller ute i Årgårdselva i sin pappas gamla fleecetröja, där han använder sin fenomenala högerarm till kast efter kast, hit och dit. Slarvigt, oöverlagt. Inga raka streck i floden. Ett napp, kanske två, tankarna faller till botten som förlorade drag. Inkaprinsen flyter bort i en strömvirvel, hans ansikte på laxen som han slår ihjäl. Han vill inte gå upp ur vattnet. Han vill inte gå upp på gruset. Aldrig. Han vill aldrig mer se ett par rutiga shorts.

Nu ler han, nu fångar strålkastaren honom, nu går han in och lägger ifrån sej väskan. I ena sidofickan, en omsorgsfullt knuten fluga, ett svepande färggrant hackel på en enkelkrok. Han tog sin senaste lax med den, han har aldrig varit skrockfull, men idag behöver han den. Det var en kamp, över en och en halv timma, som idag. Som det blir idag. Han höjer ena näven upp i luften. Dom älskar honom och hatar honom. Dom vill se honom förlora, men inte utan strid. Det ska spillas några droppar blod på den redan röda marken. Han ska ge dom det. Det är det han gör.

13 kommentarer:

  1. Skickligt skrivet. Riktigt skickligt. Man kommer innanför skinnet. Slutet är elegant.

    SvaraRadera
  2. Jo du. Det är skönt att ha dig här, privilegierat att få din geniala hjärna att ösa ur - det inte bara känns som kannibalism, det är det. Hur du kan väva så tätt och komplext och ändå få till detta lugna flyt, det fattar jag inte.

    SvaraRadera
  3. Som sagt, mycket skickligt, får tänka till när jag läser. Poetiskt och mystiskt på något sätt.

    SvaraRadera
  4. Instämmer med de andra och tycker det är jättekul att läsa dina texter

    SvaraRadera
  5. Håller med de andra..bra! ;-)

    SvaraRadera
  6. Fantastiskt välskrivet. Inte ett ord för mycket eller för lite. Min bild av en elitidrottares liv bekräftas dessutom; det är ett helvete.

    SvaraRadera
  7. Alla sporter kräver sin speciella förmåga, sitt engagemang och sina offer.

    Du målar dem alla!

    SvaraRadera
  8. Vad ska jag säga som inte redan är sagt? En fantastisk text med total koncentration. Jag fångades i nätet!

    SvaraRadera
  9. Tycker om dina målande texter, jättebra.

    SvaraRadera
  10. Ja man blir glad och se att du skriver.
    Tack jättefint och tankeväckande.

    SvaraRadera
  11. Jag kan bara hålla med!

    SvaraRadera
  12. Yes!!! :D Du är som bara du!!!!!!

    SvaraRadera
  13. Jag blir glad om du skriver ofta - och jag får läsa det. Punkt.

    SvaraRadera