En vanlig flicka, en helt vanlig flicka

Dessa särskilda söndagar i november, när vädret gör mej nervös, när jag tömmer lådor från andra somrar, då, när min skugga fortfarande fanns. Hon står vid vattnet, hennes leende krullar sej i mungipan, en helt vanlig flicka, aldrig en helt vanlig flicka. Hon får tiden att utvidga sej, att dra sej samman igen. Kvällarna på Long Island, med färger som redan har bleknat, hon har på sej en idiotisk gammal gul hatt som nån gav henne för att hon inte skulle ge sej av, hon gav sej av i alla fall, hon gav den aldrig tillbaka, vi har lämnat New York och det gick fort.

Jag är en bluff, jag syns inte på foton, inte i speglar. Jag är genomskinlig, utan massa, utan densitet. Jag är Intet. Jag letar efter mamma, efter sötman i att drömma, allt just utom räckhåll, jag skickar iväg den jag älskar till Kina och väntar på ett telefonsamtal, jag sätter den jag älskar på en piedestal och väntar på fallet, jag ångrar allt och sätter det inom glas och ram.

En vanlig flicka och därför aldrig vanlig. Så många ostron. Så få pärlor. Jag ska snart bli förlåten, en dag till i bergen, en natt till på gatorna, som sjukhus luktar på vintern, snön som får mej att skratta lite lägre, nästa år blir bättre, jag vet, åh, älskling, jag vet, håll om mej.