Bästa

Det bästa ur det som inte varit bra. Hundra halvhjärtade dagar. Mänskor jag har jagat och mänskor jag har gått förbi. Misstag, förlupna meningar. Inget av det har gått att ställa tillrätta, ta tillbaka. Jag kunde ångra mej vackert förut, jag kunde falla ner, göra om. Nu har styvnacken brett ut sej över hela mej. Jag har blivit ett mycket litet barn. Eller en mycket gammal kvinna. Skillnaden är, föreställer jag mej, inte så alldeles stor. Nåt med att ens egna behov skymmer sikten helt och hållet.

Jag köpte dagboken på årets första dag. Och började omedelbart ljuga för mej själv. Den har ett lås på sidan och en liten nyckel, ingen annan kommer hit, men jag reglar ändå. Om den vore mer sann skulle jag nog inte bry mej om det. Kanske skäms jag. Kanske är det i just det ögonblicket, när det futtiga i mitt liv blir så tydligt, när jag bara är det jag är, som jag inte står ut.

Det finns fortfarande ett kryss på min karta. Ett enkelt tecken, inget märkvärdigt. En talisman, en besvärjelse. Hoppet om en återfödelse på andra villkor. När jag går ut genom dörren med kartan i ena handen och en flaska vatten i den andra. När jag går iväg för att omförhandla kontraktet.
Om hundra dagar kommer jag tillbaka.