onsdag 21 april 2010

Utan papper

Han kallar mej för Adei. Jag tror att det betyder älskling på hans eget språk. Vi träffas på baksidan av stationen, en liten plätt med fjolårsgräs och hundskit och jag lämnar över påsen med kanylerna och flaskorna.
-Adei, tack, och tacka mannen, säjer han.

För en timma sen var jag i ett annat liv, en funkisvilla i Skår, en polerad byrå med grön kolmårdsmarmor, i en av lådorna hundralappar, tusenlappar, ovikta och tummade, huller om buller. Jag vet det därför att jag en gång varit med och lagat maten till hans dotters förlovningsfest och då stod han där på samma plats och bad att jag skulle åka till Systemet för vinet skulle kanske inte räcka och ner med handen i lådan och upp med en näve sedlar.
-Ta det här, sa han, det borde räcka och lägg tillbaka det som blir över.

Han litar på mej. Jag tror att det beror på att han såg mej lägga tillbaka pengar i lådan sen, mest av en slump, jag tror inte att han hade räknat med det. Kanske såg han att jag var frestad. Såna som han gör det. Och att jag trots det la tillbaka pengar, det väckte hans respekt.
Därför ringer han mej emellanåt, samma procedur varje gång, ett paket som ska till Issa på stationen, ena dan penicillin, andra dan insulin. Jag har fraktat en benprotes en gång, men då la jag det i en förvaringsbox. Det är som att vara James Bond, fast jag kallas Adei, och han som sitter och röker bredvid mej inte är i närheten av att vara Goldfinger.
Issa har fyra jobb. Han delar ut tidningar åt ett annat tidningsbud och får tie procent av lönen. Han diskar på kvarterets indiska restaurang mot att han får sova på deras kontor. Han städar här, dold i företagets papper eftersom han inte har några själv och han gör nåt fjärde, men det vill han inte prata om.

Han är tacksam. Jag känner mej som en skit. Jag är inte värdig att kallas Adei, jag är bara en mula som går fram och tillbaka, utan att tänka, utan att göra. Jag har slutat gå till den indiska restaurangen, men jag går till andra krogar, där det bor Issor överallt. Bara jag inte vet. På med skygglapparna, hämta in tidningen, släng godispapper på stationsgolvet, se bara det du vill se. Och jag tänker på den där jävla lådan med pengar och jag tänker.
Och sen slutar jag med det.

7 kommentarer:

  1. Du målar bilder med ord.
    Tycker om: Såna som han gör det, benprotesen, dold i företagets papper och Och sen slutar jag med det.
    Härligt!

    SvaraRadera
  2. Jag gillar dina texter. De förmedlar så mycket.

    SvaraRadera
  3. Obehagligt det de "arbetar" med, så bra berättat, fantasifullt, insiktsfullt.

    SvaraRadera
  4. "Och jag tänker på den där jävla lådan med pengar och jag tänker.
    Och sen slutar jag med det."
    Hur berömmer man något som är så bra :)? Räcker Bra!!!!? Mina ord är futtiga här, jag blir glad av att läsa ditt språk, trots att mycket är tragiskt. Tänker att jag lär mig av att läsa ditt :)

    SvaraRadera
  5. O, grymma verklighet. Allra mest berörs jag av den i litteraturen.

    SvaraRadera
  6. Kolmårdsmarmorn fastnade, jag förstår inte riktigt varför just den...

    SvaraRadera
  7. Så realistiskt. Så närgånget men ändå avståndstagande. Skitbra, så klart.

    SvaraRadera