Hiss

Hissen i vårt hus lever sitt eget liv. Den reser dit den själv har lust. Vissa dagar står den surstill i källaren, andra dagar, för mycket energi, elastiskt fläng mellan fyran och entrén och aldrig riktigt dit man vill. Kone skickar en särskild reparatör, en överviktig Henrik Schyffert, som pratar ömsom för sej själv, ömsom med hissen, vackra, smala händer, som på en pianist, inga hisshänder.

Vi möts på tvåans plan, jag säjer nåt om hissen, nåt kärleksfullt, han rätar på sej, pustar, magen lös och levande under t-shirten, som en halvjäst deg, jag vill ta på, men hejdar mej.
-Precis så är det, säjer han.
Jag har redan glömt bort vad jag sagt.
-Den här hissen är, ja, den är. Nåt alldeles extra.
-Ja. Det är den verkligen.
Det är jag som har ristat in ordet KUKHISS med min nyckelknippa, när jag fastnade i den på väg hem på jullov och blev sittande tills tidningsbudet hörde mej nästa morron. Men jag säjer inget om det.
-Den har aldrig samma fel, fortsätter han. Det är alltid nåt nytt, nåt som egentligen inte skulle kunna hända. Som idag. Idag har den glömt bort att den ska släppa dörrspärren vid våningsplan ett. Det borde ju inte kunna hända.
Hans röst. Som en förälder som pratar om dom första stegen, första orden, första trevande klinken på ett ostämt piano, en Argerich, en Jarrett.

Han räcker mej en insexnyckel.
-Du vet, när den fastnar i källaren, säjer han. Då skruvar man ur skruven här, vrider med nyckeln, han pekar, och sen öppnar man hissdörren manuellt, men akta dej lite. Och sen väntar man tills man hör ett ljud. Det låter som en suck.
Han skrattar.
-Ja, faktiskt, precis som en suck.
Han älskar verkligen den här hissen.
-Och då ska den gå igång. Men man vet ju aldrig. Du kan behålla nyckeln.
Som om jag blivit hedersmedborgare. Och det har jag också. Vi ses emellanåt, vid hissen, säjer inte mycket, ler, förbundna. Jag har satt ett märke över min inristning, reklam för Världsbokdagen. Det kändes mycket bättre efter det. Och jag bär insexnyckeln i min väska, alltid.