måndag 12 april 2010

Slagg

Rökelse och pianospel i ett öppet fönster. Gammal fäbodpsalm. Samma fel efter åtta takter, efter tjugutvå takter. Hon tar ett ciss istället för c. Byter till Visa från Utanmyra. Tänder en sticka ylang ylang till. Jag korsar fötterna. Teven är på utan ljud, det är inledningsmatcherna i Masterstennisen i Monte Carlo, grussäsongen är äntligen här, Benneteau mot Gulbis, jag vill ha det tyst, vill bara se, inte höra. Se hur fötterna gräver sej allt längre ner i det röda gruset, det är inget spel för snabba, det är som schack, hur dom bygger poängerna i femton, sexton slag.

Jag minns att du var här i oktober. Då hoppades du fortfarande, längtade fortfarande. Då var dina armar runt min hals, då dansade vi efter middagen, då hade du nytonat hår som luktade svagt av ammoniak och peroxid. Du skulle gå till honom sen, han hade äntligen svarat i telefon. Jag var glad för din skull, lite svartsjuk, men till större delen glad. Och jag tyckte om mej själv för det.
Jag har inte brytt mej om att skjuta tillbaka bordet efteråt, en öppen yta i vardagsrummet, även om jag inte har dansat sen du var här.

Aprilsöndagar som den här händer det att jag ligger i soffan hela dan. Jag tycker om kylan på våren, den man nästan inte står ut med. Men som är en förutsättning för att kunna njuta av värmen sen. Jag röker inomhus, fast jag inte borde, jag har fjärrkontrollerna uppradade som torpeder på bordet. Jag lyssnar på pianot, önskar att hon spelat cello istället. Eller trumpet. Man kan inte alltid få som man vill.

Han tänkte aldrig ta dej tillbaka. Han satte dej i en stol och hade rättegång. När han var klar var du inget värd. Dina saker var packade i en ICA-kasse och du tog just det hårt, att han bara kostat på dej en plastpåse. Som om jag vore skit, sa du, värre än skit. Jag sa, var är du, jag kommer och hämtar dej, men du ville inte det. Till den tomma luren sa jag, kom hit, jag vill ha dej.
Fast det visste du redan. Och det var aldrig ett alternativ för dej. Jag vet. Men jag hoppades väl också.

Jag ska resa mej upp från soffan i maj. Be några rosenkransar för din hälsa och för din lycka. Jag ska akta mej för att be dej tilbaka hit. Bara låta bordet stå där det står i hörnet.

10 kommentarer:

  1. Jamen yes! En äkta Putti Kraftlös, skulle kunna användas på Musikhögskolan som exempel på ren rytm men mest på Litteraturhögskolan i ämnet "Helhet och detalj, hur man löder ett prosastycke". Hur gör du??

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt fin ton i berättelsen. Gillar första stycket speciellt, känner igen känslan när man hör någon spela genom ett öppet fönster. Det är vår eller sommar och alla har fönstren öppna, en vag känsla av att man har någon sorts gemenskap eftersom man hör varandra (oj här flippade jag visst ut :-)). Många sköna detaljer i texten.

    SvaraRadera
  3. Varje gång jag läser dina texter blir jag fascinerad över din stilistik. Så inspirerande, kanske kan jag lägga allt trams åt sidan äntligen och skapa något vackert istället.

    SvaraRadera
  4. Aj mitt hjärta!
    Mycket vacker text!

    SvaraRadera
  5. Det är nog så, att vissa kan det där med skriva, andra (mig själv def. mer än inräknad), vi gör vårt bästa. (Snälla jag skriver inte detta för att sen få snällt beröm - jag har standstill just nu, kan inget, men vill berömma de som kan.)
    Du är mycket duktig!!! Tar för givet att du skriver mer än puffar ;) Så bra!!!

    SvaraRadera
  6. Vilken underbar text!
    Jag kan bara hålla med de andra.
    Hur gör du?

    SvaraRadera
  7. Fantastiskt! Tycker du har åstadkommit en helt underbart bra text. Vilken känsla! Tack för läsningen.

    SvaraRadera
  8. Kan inte göra annat än utbrista: Super!

    SvaraRadera
  9. Texten känns väldigt mogen! Jag är imponerad!
    Som nybörjare är det lätt att tänka "hur svårt kan det egentligen vara" men jag inser att jag har långt kvar innan jag är där=)

    SvaraRadera
  10. Javisst, det är bara att applådera!

    SvaraRadera