söndag 18 april 2010

Löfte

Han biter om sina ord som en rottweiler. Jag ser hans ögonvitor och hans plåga, men jag måste dit, måste riva av hans sårskorpor. Måste driva in honom i ett hörn, måste få honom att bitas om så i självförsvar.
-Det är min ende bror, säjer han, med huvet sänkt och jag skriker, din bror han är en idiot, en mes, en pretentiös flintis.
Detta enda försvar. Denna enda mänska som han gör allt för. Denna enda mänska som river upp hål i vår nervösa budget, som får honom att gå på lina utan skyddsnät. Jag förstår det inte. För min syskonlojalitet har flugit sin kos med nordanvindarna. Jag har slagits med mina systrar och jag har gått min egen väg, gått förbi, som nån som vill vara ifred. Jag förstår inte hans kärlek och jag tror att jag hatar den. För om jag skulle pröva hans styrka kanske den inte skulle räcka till för mej. Den kanske bara skulle räcka till för hans bror. Han skulle ta vara på sin broder, men skulle han ta vara på sin fru. Inte nödvändigtvis.

-Jag har lovat, säjer han. Jag har lovat att vi ska vara där.
-Jag har inte lovat nåt, svarar jag. Du kan inte prata för mej.
-Du lovade mej att dela, säjer du och det är då jag slår honom, med handflatan, rakt i ansiktet.

Det finns ett fängelse nånstans, med celldörrarna vidöppna, ett obarmhärtigt solsken, damm, en enstaka loj skallerorm som söker byte, men ger upp. Här kan inget växa, inget leva. Är du fri ännu, inte jag, aldrig. Jag betalar fortfarande och jag äger inget, bara det jag lånar, stjäl, hittar.
Han sitter i soffan, med sin broderliga min, han dricker en NilsOscar i försiktiga klunkar och ser på en Bondfilm. Vi har sett den förut, han har ett rött märke på kinden. Jag är trött. Jag har inget att säja. Inget kvar nu. Inte mycket. Bara ångor. Jag lägger mej på högra kanten av sängen, låtsassover, gråter tyst, mest av ilska, mest för förhoppningarna som inte gick min väg. För resterna, dammråttorna som blev kvar i hörnen.
Löftena vi gav varann, som vi tog tillbaka i nästa andetag.

4 kommentarer:

  1. Suveränt. Ja. Tycker om. Särskilt... Nej dina texter går egentligen inte att stycka. Men fängelset med de vidöppna celldörrarna... Ja. Och den nervösa budgeten. Och...

    SvaraRadera
  2. Talande, många superba formuleringar.
    (Tack för din kommentar - jag försöker ibland öva mig på längd, men det är inte min starka sida.)

    SvaraRadera
  3. Ja, väldigt bra. Förklarar det oförklarliga. Gillar sista stycket bäst, men inser att tyngden ligger i det andra. "Jag har lovat" och "Du lovade mig att dela". Starkt!

    SvaraRadera
  4. Det är skönt ibland, att sluta långa dagar med att läsa hos dig. Jag sparar... och blir aldrig besviken. Det där fängelset, det funderar jag så mycket på. Får mig att rysa, vilja blunda, glömma. Starkt!

    SvaraRadera