tisdag 25 maj 2010

Tjejmiddag

AnnBritt skickar inbjudan med posten, hon har gjort korten själv, rosa, glittriga, giftiga. En gång hängde vi ihop, det är hundra år sen, vi var fyra som drevs ihop mest för att inga andra ville vara våra vänner. Hon har glömt. Inte jag. Hon låtsas att vi var stans Sex&theCitygäng. AnnBritt själv är Carrie, jag med mitt hennafärgade hår är advokaten, Vera får bli nymfomanen för hon har också genomgått en cellgiftsbehandling. Vi har en fjärde, men jag minns inte hennes namn.

Hon bor kvar, vi andra har flyttat. Jag vill inte åka dit. Ändå knackar jag på hennes dörr. Hon bor vid torget. Hennes mamma är död. Hon har gjort Cosmopolitans på hembränt, lingonjuice och pressad apelsin. Hennes hår är lockat i stela passager som bara rör sej motvilligt. Jag har gått upp tretti kilo sen vi sist sågs, men jag har ändå pressat mej ner i en dräkt. Vi väntar.
-Dom sa dom skulle komma, säjer hon för åttonde gången.
På torget fyra vilsna pojkar från landet mellan Eufrat och Tigris, dom sparkar en boll mellan sej och drömmer sej tillbaka. Tillbaka till Basra. Jag vill också härifrån.
Hon serverar mej en drink till. Glaset går i grönt. Jag har likadana hemma, för fyra år sen kunde man köpa ett dussin med Ikea family-rabatt. Då hade jag fortfarande en familj. Vi delade på glasen när vi flyttade isär.
-Dom sa dom skulle komma.

Vi äter Caesarsallad under tystnad, sen, när det står klart att det bara blir vi två, väggarna är målade i lime och ockra, i ena hörnet har hon ställt en samling hårt ihopflätade grenar. Vi pratade inte mycket då heller. Vi satt mest uppradade på bänkar, på lekplatser, vända utåt, betraktande världen, vi väntade på nån som skulle komma, sopa med oss. Nån av oss. Hon rullar ut en bäddsoffa åt mej, bäddar med omaka lakan, jag ligger vaken tills jag inte känner mej full längre. Jag skymtar henne när jag svänger ut från parkeringen, hon stiger hastigt tillbaka från vädringsfönstret när hon ser att jag ser på henne, pojkarna från Basra tillbaka på torget.

9 kommentarer:

  1. Sorgset, men rakt och osentimentalt berättat. Kan se det framför mig. Jag stakade mig på meningen "Jag tror att jag inte ska åka ända tills.." Jag läste det som om hon inte skulle åka ända fram - att det handlade om avstånd. Annars fint flyt.

    SvaraRadera
  2. O, jag håller med dej solkatt! Det var en bra styltig mening. Nu ska jag ändra den.

    SvaraRadera
  3. Oj! Den gick rätt in i hjärtat på mig.

    SvaraRadera
  4. Tragisk text. Du kan få bättre flyt på ett par ställen men det här, det här var briljant:
    "Vera får bli nymfomanen för hon har också genomgått en cellgiftsbehandling."

    Mänsklig logik!

    SvaraRadera
  5. Bra känsla i berättelsen, kan förstå hur det var. Första stycket fångar mig mest.

    SvaraRadera
  6. "rosa, glittriga, giftiga" och flickorna uppradade, vända utåt, redo att sopas upp. Yes. En äkta Putti Kraftlös, kommer cyberarkeologerna att kunna konstatera.

    SvaraRadera
  7. Sorgligt, men samtidigt med en glimt i ögat. Beundrar dina formuleringar.

    SvaraRadera
  8. Ja bra och jobbig. Blir irriterad på att vi människor gör sådant. För det gör vi. Bra och verkligt

    SvaraRadera
  9. Mycket tänkvärt och levande skrivet.

    SvaraRadera