Bära gåvor

Han står utanför min dörr. Med en röd sjal som kallas pashmina, med färskt bröd från franskan, med en blombukett, iris och vita liljor, omsorgsfullt bunden hos Fiori på hörnet. Med flera böcker, Brott och straff, Buddenbrooks, Rött och svart. Som entrébiljetter lösta i sista minuten. Och sej själv med lite aftershave inklappad i kinderna, Aramis, Polo black. En ungkarl på äventyr. På friarstråt. Stackars Finn Konfusenfej.
Hans händer famlar mot min midja, river, drar. Blus ur linning, bröst ur behå. Han är som en liten pojke i karusellen, håller hårt, blundar, yr, vimmelkantig, på gränsen att kräkas. Han gnider sej, gnyr, jag väntar in honom, försöker följa eller leda. Båda saker omöjliga. Hans rygg i en båge över mej, vid det minst förutsedda tillfället, min hand över hans nacke, som för att säja: Du, det gör inget. Vi försöker igen.
Jag är inte ärlig. Jag vill ha nån som sveper in i tamburen, utan att ta av sej skorna, nån som. Nån som inte bär gåvor. Nån som luktar svett och trycker mej mot hallväggen, som inte väntar in mej.
Jag lägger pashminan över axlarna och öppnar balkongdörren. Allsången från Skansen hörs ända hit. Han vill aldrig stanna efteråt. Han går sin väg i ett baksug av hushållspapper och för tidig utlösning. Det gör egentligen inget. Det är åter jag och teven och mitt lilla glas madeira och om ett par dar, som om inget hänt, han utanför dörren igen, trosviss, med cellofan och krusade snören.