fredag 9 juli 2010

Grandios

Det begåvade i mej ser bara du. Jag skulle önska att min stomme var av starkare material. Att jag inte behövde luta mej. Mina papper med mina ord, meningar, som damm, sjunker aldrig till golvet, håller sej uppe på draget från fönstren. Mina papper som bara du fångar. Läser. Och kallar storslaget. Det bästa du läst. Sluta aldrig skriva, älskling, för då dödar jag dej.
Du och jag i en pyramid, panna mot panna, vi sitter på trasmattan. Min mamma har vävt in mina gamla jeans i den, och en flik av sin gröna förlovningsklänning. Här, mellan oss, går det en smaragdfärgad strimma, som jag följer med pekfingret. Du berättar min historia, som du så ofta gjort förr. Det är du som är den verkliga författaren av oss. Du säjer att du ska låta Damien Hirst måla omslaget till min debutroman, och be Annie Leibowitz ta fotot som ska vara på fliken. Jag gråter mot din panna. Gråter för det hoppfulla och det hopplösa. För det grandiosa i dina lögner om mej. För att jag tillåter mej att tro på dom. Du sätter pennan i min hand, skjuter papperet mot mej, säjer Älskling, skriv nu, så ska jag göra kaffe.

3 kommentarer:

  1. Åh, dina texter är så bra att det gör ont att läsa ibland.
    Du kan. Förmedlar sann känsla, det förljugna i att få falsk uppmuntran. När man vet man inte duger.

    Du duger, ja herregud vad du duger.

    SvaraRadera
  2. Denna träffade mig mitt i plytet. Som så ofta har du perfekt formulerat något jag knappt visste att jag kände, denna gång i de första 4 meningarna... Den sköra osynliga stommen, orden som damm svävande i draget.
    Och det som vävts in i mattan. Och tårarna för det hoppfulla och det hopplösa. Denna text, denna bild, bär jag med mig.

    SvaraRadera
  3. Smärtsam otrolig text som verkligen tar tag i mig. Känns extra smärtsam då det tog tre veckor innan nästa puff kom.
    Dina ord sprider känslor och förundran och sporrar mig att finna mina egna ord ännu mer.

    SvaraRadera