måndag 9 januari 2012

Blida dagar

Att ödmjuka sej. Att vända andra kinden till. Jag sväljer och tar ett steg tillbaka. Hacka i dej, säjer du och jag vet att du har rätt. Välj dina strider, säjer du och jag vet att du har rätt. Men ändå. Som kolsyra genom näsan. Jag hör dom svarta fanorna vecklas ut och smattra i vinden. Det kvittar hur många affirmationer du tejpat på mina dörrar. Jag har blodsmak i munnen.
Du säjer Räkna till tie, du säjer Lugn, bara lugn.
Jag morrar. Vaderna beredda till språng.
Din hand mittemellan mina skulderblad, en långsam Konsumåtta, dina viskningar, som till ett litet, skrämt barn. Hyssj, hyssj, så, så.
Du stäcker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror att du tror att du räddar mej gång efter annan, och det älskar jag dej för. Att mitt blodtryck är lägre, stämningarna mot mej färre. Hur skulle jag kunna göra dej besviken genom att berätta för dej om lusten, kraften, ruset. Och lättnaden efteråt. Till och med skammen smakar gott.
Dina händer fortfarande i den liggande åttan på min rygg.
En fogligare rygg.
För nu.
Inte för alltid.

11 kommentarer:

  1. Åh vad jag gillade den här. Melodiskt får du fram så mycket utan att skriva så många ord.

    SvaraRadera
  2. Du skriver allt bra iaf, din osaliga hund;)

    SvaraRadera
  3. En text som nästan exploderar, effektfullt!

    SvaraRadera
  4. En text som fick min puls att stiga. Gamla fula minnen letade sig utan förvarning fram. Skickligt skrivet.

    SvaraRadera
  5. Oj... magen opponerar sig - vill ju att allt ska sluta bra. Men mkt bra skrivet... Man känner...

    SvaraRadera
  6. Det finns sprängkraft här.

    SvaraRadera
  7. Yes! Den satt! Konsumåttan... viskningarna, som till ett barn... affirmationerna på dörrarna... Ingen kaka, bara russin.

    SvaraRadera
  8. Instämmer med Vernersson ovan. Smattrande svarta fanor. O.
    Jag måste unna mig att läsa dig oftare.

    SvaraRadera
  9. Jag läste, tänkte och mindes. Tack för upplevelsen

    SvaraRadera