onsdag 8 februari 2012

Vingar under jackan

När vi passerade gränsen var det redan mörkt. Du hade äntligen somnat. Dina fingertoppar mörka av oljestickans klet, du sa att vi skulle klara oss tie mil till och jag litade på dej. Vi hade inte pratat mycket dom sista dagarna. Vi körde bara, turades om, sov i baksätet, ibland blev vi stoppade, fick visa papperen, våra ögon som hundars i ficklampsljuset. Radion hade slutat fungera strax innan floden, eller så fanns det inga som sände längre, som sagt, vi pratade inte längre du och jag. Inte om det, inte om nåt. Jag sjöng nån enstaka gång högt, sånger från förr, sånt som min mormor sjöng, om flickan med träskor som vill bli drottning, om blommorna i Loiredalen. Du satte dej upp när vi lämnat tullstationen, du pekade in mot mörkret, på mänskorna, dom gick först, sen sprang dom, uppätna av dimman och du pekade och sa att under deras jackor såg du vingar.

8 kommentarer:

  1. Fin text. Du har ett sådant härligt, personligt språk.

    SvaraRadera
  2. Fint språk som sagt. Man är där.

    SvaraRadera
  3. Vackert och spännande dessutom.

    SvaraRadera
  4. Underbart och fullständigt trovärdigt.

    SvaraRadera
  5. Mycket fint. Och man blir nyfiken på hela berättelsen.

    SvaraRadera