måndag 31 december 2012

Gå aldrig i mål

Hit går jag varje nyårsafton. När jag tänker närmre på saken är det min enda tradition, och syster, du skulle tycka att det var en fattig tradition om du visste hur det såg ut här. Det är inte för platsens skönhet jag kommer hit, det är för fallinjen från brons fäste och ner hit, en osynlig parabel, det här är den sista ostörda platsen. Här samlas dom papperslösa, dom hopplösa, dom utan mål och mening. En rörelse i nylongardinerna, nån som lutar sej tungt mot en dörrpost. Men framför allt; ett mänskovärde som det inte går att handla med.
Jag sitter här, i ett urrivet bilsäte, på en sten, en haltande pinnstol, jag sitter här en stund varje årsslut, och jag gör inte upp några storslagna planer, jag summerar inget, jag har Josh Ritter i hörlurarna, nån gammal sång, Girl in the war, kanske eller Harrisburg, jag känner varken sorg eller glädje, en gammal gul vind bär med sej frityrångor från Holyhead.
Jag skulle kunna sitta här mycket längre, ända tills mörkret äter färgerna från tolvslaget, men jag vill inte fresta på invånarnas tålamod. Som i alla vigda rum, en viss försiktighet, en viss respekt. Jag lämnar kollekt som jag brukar, jag tar med mej nåt också, en pennstump, en vacker sten. Det är så det fungerar. En hand bakom gardinerna, en spänning som löser upp sej, vattnet nedanför kajen stryker ut alla rynkor, jag går till bussen, jag är densamma, exakt densamma.

9 kommentarer:

  1. Un-der-bart. En text att ha under huvudkudden, hopvikt, smeka öppen så många gånger att papperet blir som murket cellstoff.

    SvaraRadera
  2. Du skriver så vackert att jag saknar ord.

    SvaraRadera
  3. Fint! Du skrider så värdigt och inspiratorisk i banan så du får gärna vara kvar:)

    SvaraRadera
  4. Åh! Du skriver fantastiskt.

    SvaraRadera