söndag 6 april 2014

svål

Alla dagar, alla nätter du har rört mej, inte rört mej, med det yttersta av din pekfingernagel, med toppen av dina sträva tummar, med din tunga, med allt, allt. Man kunde tro att det skulle lämna spår, som ciseleringar, tatueringar, men inget, inget alls. Du tog i mej som om du kunde flytta mina leverfläckar, du kysste mitt calmetteärr med en sugfisks rörelser. Det är kvar. Allt är kvar. Jag är kvar, även om jag tvivlar för det mesta. Min spegelbild så diffus. Mina tankar i en evig dans runt taklampan, alla objudna gäster, nån annan som kommaterar det jag skriver. Mina drömmar som gamla stumfilmer, ömsom bunden till rälsen, ömsom i ett uppbåd i jakt på hjälten med en mustasch lika tunn som din. Kvällar du somnade, din hand sluten om fjärrkontrollen, dina andetag ett barns.

4 kommentarer:

  1. Wow.
    Du är fantastisk.

    SvaraRadera
  2. Det Kraftlöska vemodet - nej, inte "vemodet"... Vafan. Om jag ska doktorera på detta måste jag ju veta vad det är!!!
    "nån annan som kommaterar det jag skriver"

    SvaraRadera
  3. Det är som en tsunami av text, man dras med, man kastas ut i det. Vackert, sant, rätt. Hur gör du?

    SvaraRadera