fredag 17 juli 2015

Man med liten Borsalino

Den där hatten. Den klädde honom inte. Om den åtminstone varit svart. Svart, eller brun. Mörkgrå. Då hade man inte lagt märke till dom solkiga tumavtrycken runt brättet, inte skiftningarna i färg. Lukten. Malkulor och nåt annat, nåt undflyende, stillastående grönt vatten, gällen mjölk. Och hur han blev när han tog på sej den. Som en annan man. Gången från rejäl till svassande. Njurbältet som han omgjordade sej med. Tonfallet ett annat, nästan en annan brytning. Kameran. För att dokumentera livet, som han sa. För eftervärlden. Vilken eftervärld skulle vara intresserad av hans oskarpa bilder. Som jag avskydde den där hatten. Och det var inte ens en äkta Borsalino. Om man tittade noga på etiketten på svettremmen stod det Borcalino. Han menade att det var den ursprungliga stavningen. Som att prata med en röd gris. Jag bet mej i knogen. Slog sej i slang med folk också. Okända mänskor. Unga flickor som log artigt mot honom, men i smyg kastade menande blickar på varann. Han såg inte det. Jag hatade honom. Jag hatade dom. Hur han svassade, la huvet på sned och måttade ett motiv framför sej med tummar och pekfingrar i en rektangel. Jag skämdes som en hund. Vad folk skulle tro. Min mamma. Klädd som söndag och den där hatten. Den där hatten.

1 kommentar:

  1. Roligt. Och " gällen"! Hatten står fram i sin sjabbiga brist på glans.

    SvaraRadera