Om små pastejer och annat

En gång har jag älskat en utopist. Älskat honom så mycket att det gjorde fysiskt ont bara att tänka på honom. Jag var yngre då. Jag hade mer ork och stod ut med nästan allt. Till och med att mitt ena ben spratt ut i en smärtande båge när vi låg med varann. Men för all del. Vi älskade inte mycket. Och jag tror att jag tyckte om honom av andra skäl. Hans hjärna, rösten, ögonen, som inte precis brann som man kunnat tro hos en som förespråkar falangstärer, men kanske glödde. Skimrade. Han var rolig. Rolig och högröstad, dålig på att torka sej där bak och lämnade spår på lakan, i smutstvätten. Jag ber om ursäkt, men väjer inte för det låga. Han skulle inte ha velat det. Han skulle ha applåderat att jag är så ärlig. Han skulle se det som ett framsteg, att jag kastat av mej ett slags småborgerligt ok. Jag tänker ofta på honom när jag tvättar. Och helt utan sorg. Jag minns inte varför vi gjorde slut. Jag har kvar en souvenir, Fouriers bok Slaget om dom små pastejerna. Den har jag aldrig läst.